På nyårsmorgon fick jag en riktig överraskning, ett telefonsamtal från långt, långt borta. En man som jag lärde känna för några årtionden sedan, men tappade kontakten efter några år. Många minnen har väckts till liv och fått mig börja fundera. I bergen ovanför en mindre stad i ett land i Centralasien, inte långt från gränsen till Afghanistan träffade jag honom. Nej då, inte “HONOM” utan helt enkelt en manlig person, shaman. Jag hade varit på en resa och lånat ett hus uppe i bergen, för att återhämta mig från en tuff skilsmässa. Enda “grannar” var en biolog, sommarboende, 6 km nedanför mitt boende och en ung shaman som levde året runt med sin 6 kaukasiska ovtjarka – hundar – 4 km ovanför mig i en liten stuga. Det var orolig tider, Sovjetunionen, där landet varit en delrepublik, hade upplösts något år tidigare, men det var fortfarande möjligt att resa rätt problemlöst, så jag hade beslutat att tillbringa ett par sommarmånader ensam där, för att “hitta mig själv”, som man brukar säga när man ställt till det och vill att allt lugnar ner sig.

Ångrar naturligtvis nu, att jag aldrig tog mig tiden att lära känna Afghanistan. Men som så ofta i livet kom alltid något annat i vägen. Trodde då att jag skulle återkomma, men det blev inte så. Iallafall hade jag lyckan att stanna några fina månader i den lilla stugan i bergen.

Det var där jag lärde känna shamanen, som jag fick veta att han flyttat upp i bergen efter en olycklig kärlek och att han aldrig pratade med någon människa. Tills jag dök upp, hehe. Jag hade fått hjälp att frakta upp massor av mat och dryck för att ha gäster och grilla på kvällen, så jag hade vågat mig upp de 4 kilometerna till shamanen för att be honom hjälpa mig packa upp. Jag hade fått upp mycket varor. Lite motsträvigt kom han med mig ner och vi packade upp. Märkte att jag inte fått en enda liten köttbit att grilla. Babblade på att jag var helt förtvivlad och vad skulle jag göra? Då såg jag honom gapskratta. Det syntes riktigt tydligt att han nog tyckte att jag var den dummast människa han någonsin träffat. Han skrattade så han slog sig på knäna och pekade ut genom fönstret på en fårhjord, ca 300 får ungefär och tog upp en stor kniv. Vi människor är olika och jag tyckte det var hemskt, tittade bort. Men när kvällen och gästerna kom, hade jag mängder av perfekt styckat grillkött.

Från den dagen blev shamanen min beskyddare och lärde mig samtidigt mycket av sina shamanska ritualer. Han kunde sitta hela kvällarna och undervisa mig – denna, som han tyckte dumma, hjälplösa kvinna, i hur man lever efter naturens och andarnas regler. Hur man kontaktar andra dimensioner och får tecken som svarar på ens frågor. Han hade börjat lära mig astralresor, när jag blev tvungen att lämna, så där blev jag aldrig särskilt bra. Men jag skulle inte för något vilja ha gått miste om månaderna i bergen. Glädjen är stor att han hörde av sig, vi pratade länge och om tillfälle ges kommer jag att återvända dit för ett kortare besök. Först måste jag lista ut hur han fick tag i mig! Han besvarade min fråga med ett skratt.

Ett underbart vackert land med 7 fantastiska sjöar, en vackrare än den andra, uppe i bergen. Kristallklart vatten, så det var/är möjligt att se flera meter ner på botten. Nu längtar jag dit. Ett land där jag lämnade en bit av mitt hjärta när jag lämnade. Till de underbara människorna och det vackra landet.

Med ljus och kärlek från Laura