När dimman ligger djup och det också blåser, då känns och låter det som om skogens andar viskar med varandra. Vi söker förklaringar till det oförklarliga istället för att bara lyssna och ta till oss. Kanske finns älvdansen och andarna i en annan dimension, som vi kommer närmare när vindarna blåser.

Ingenstans känner man sig så nära andra dimensioner, som på en höstlig skogspromenad och inte bara då. Eftersom jag bor mitt i skogen, brukar jag öppna fönstret vid skrivbordet när dimman ligger tät, iallafall när jag arbetar med min kristallkula.

Som sierska får jag rätt ofta samtal från någon, som vill kontakta andra sidan, just när vi har dimma på morgonen. Då är det också rätt vanligt, att andarna på något sätt tagit kontakt, som personen i fråga förnimmer och därför själv vill kontakta den som är på andra sidan. Då förmedlar jag bara.

Ensam eller i sällskap känns det ibland lite spöklikt i skogen. Man väntar nästan att skogstrollet eller häxan själv ska hoppa fram mellan träden. Särskilt när dimman skymmer sikten, känner vi av höstens magi. Men tittar vi riktigt på betydelsen, har det ordet ju också betydelsen av trolldom, mystik, häxkonst och ockultism. Svartkonst hör väl också till magin, om än den mörka, och riktigt dimmiga, mörka mornar kan såna tankar dyka upp.

Magi är annars för mig något positivt, härligt och sagolikt. Något så oemotståndligt, att det nästan är overkligt. Likväl älskar jag dimman, men som allt annat i måttlig mängd för då är den vacker.

Med mycket ljus och kärlek från Laura